Man tager vad man haver, påstås Cajsa Warg ha sagt. Nja, jag vet inte det jag. Det är inte alltid reserven fungerar så bra.
Lagom till förra helgen plockade jag fram en enorm rådjursstek/filé (ja, den var grovstyckad och djupfryst gick den inte att dela). God till middag på fredagen eller lördagen och så får folk äta rester till lunch, tänkte jag. Vi har både en vanlig frys o köket och en mindre frysbox i källaren och båda behöver tömmas ur lite innan nästa säsong med bär- och svampplockning. Bra då att passa på när hela familjen är hemma och nog för att sextonåringen är smal som ett sugrör, men han kan äta som den värsta tyngdlyftare.
Men så bestämde sig båda tonåringarna på lördagen för att inte komma, de skulle stanna hos sin mamma i stället. Hm. Trist för oss. Och mycket mat i kylen. Rådjurssteken hade börjat tina lite, så det var inte att tänka på att hiva ner den i boxen igen.
Jag kom på en idé. Jag skulle ju kunna marinera köttet och så kunde vi ha det i midsommarhelgen, det skulle bli lagom att äta det då (marineringen tar minst fyra-fem dagar).
Jag letade upp ett recept, där bl a en flaska rödvin skulle ingå. Något vin hade vi inte hemma, men desto mer rödvinsvinäger. Jag hällde i det i marinaden, blandade i övriga ingredienser och hällde det över köttet. Så in i kylskåpet.
På midsommarafton orkade vi bara äta lite sill och knäcke, förutom jordgubbar. Något kött var ingen av oss sugna på. På midsommardagen tog jag fram härligheten igen och skar upp från ett hörn. Det regnade såklart (när har det inte gjort det?), så jag stekte köttet på spisen.
Jag hade nog låtit köttet ligga i marinaden för länge, det smakade mest vinäger. Tioåringen rynkade på sin lilla fräkniga näsa och nöjde sig med klyftpotatis till middag.
På söndagen ville ingen ha lagad mat alls, vi åt lite överbliven sill eller något ägg eller lite soppa.
I morse när jag öppnade kylskåpsdörren, möttes jag av en däven lukt. Jag kollade i grönsakslådan och hittade en blöt gurka, ett par bruna morötter och en alldeles för mjuk avocado. Allt gick i soppåsen, av sig själv, faktiskt.
Men det luktade fortfarande från kylen.
Köttet.
Det ångade ur skålen.
Jag hällde ut marinaden i vasken och slängde köttet i soppåsen (herregud, tala om kapitalförstöring!). det hade läckt ut på hyllan från en bit omarinerad filé och jag började torka. Så slant jag till med handen och ut for en plastförpackning matjessill ner på golvet. Förpackningen sprack. Det stänkte matjessill upp på mina ben och ut över halva köksgolvet.
Katterna kom springande, oj, det doftade gott.
Till slut var golvet avtorkat, jag hade duschat av ben och fötter, soppåsen var slängd i soptunnan (tur att sopbilen kommer på torsdag) och det luktade inte längre läskigt ur kylen.
Så, tar man vad man har?
Nej. Man tar inte en tre kilo tung rådjursstek/filé ur frysen om man inte säkert vet att hungriga tonåringar kommer hem. Och tar man ändå ut allt kött för att marinera det, tar man inte vinäger i stället för vin. Det fungerar inte.
tisdag 26 juni 2012
lördag 23 juni 2012
Dagens hjälte Anja
Anja, Anja, min stora idol. Idag i programmet "Sommar" skulle hon visa upp nya sidor hos sig själv. Och det gjorde hon med besked.
Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.
Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.
Lycka till, fina fantastiska Anja!
Svt
Aftonbladet
Expressen
SvD
Hon presenterade sin stora kärlek Filippa från Umeå. Hon pratade om hur hon aldrig kunnat föreställa sig att det var just en kvinna hon skulle komma att älska, utan att hon växt upp med en bild av en drömprins och att få barn med honom. Hon talade om sin rädsla.
Men Anja är ju inte den som är den. Hon är så där tuff som jag alltid tänkt. Nu vill hon bilda familj med sin Filippa.
Lycka till, fina fantastiska Anja!
Svt
Aftonbladet
Expressen
SvD
onsdag 20 juni 2012
Pantertanter
Vad ska man ägna sina dagar åt när man blir äldre? Virka grytlappar? Plocka bort fula blad på pelargonerna? Mata duvorna i stadsparken? Lyssna på "Ring, så spelar vi"?
Tja, det kan man väl.
Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.
Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.
Lycka till, Merlene!
Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).
DN
Tja, det kan man väl.
Eller så kan man göra som Merlene Ottey. Hon vill absolut inte sluta med det hon tycker är roligast och bäst att göra. Hon har blivit uttagen till Sloveniens stafettlag 4x100 m och ska alltså delta i EM friidrott i Helsingfors.
Strongt gjort, tycker jag. Ottey fyllde 52 för några veckor sedan.
Lycka till, Merlene!
Jag är årsbarn med Ottey och fyller 52 i juli. Det finns hopp om livet ;-).
DN
måndag 18 juni 2012
En stor fet smäll
Vi flyttade på flickornas studsmatta i lördags. Det brukar ta ett tag, den är stor och tung och först ska den uppför en brant backe, sedan nerför en annan ännu brantare backe. Man får vara utrustad med en god portion tålamod.
Medan vi höll på hördes en rejäl smäll, en explosion. Det ekade över nejden. Jag tyckte det lät som att smällen kom nerifrån sjön eller kanske från någon granne, som plötsligt skulle börja övningskjuta med luftgevär eller något (det säger väl en del om hur van jag är vid skjutvapen). Maken trodde det var något inifrån huset och började fråga om jag hade några hushållsmaskiner på.
Det var inte ett luftgevär och det var inte diskmaskinen eller tvättmaskinen. Det var en av makens leksaker.
Grållens däck har varit utslitet ett bra tag och maken har bundit en svart rem runt det för att kunna pumpa upp innerslangen för att kunna flytta på traktorn för att kunna få ut studsmattan ur det lider där den stått över vintern. Med det tryck som han pumpat upp slangen till och inget däck som kunde hålla emot, sprängdes slangen. Tänk att det kunde låta så mycket!
Medan vi höll på hördes en rejäl smäll, en explosion. Det ekade över nejden. Jag tyckte det lät som att smällen kom nerifrån sjön eller kanske från någon granne, som plötsligt skulle börja övningskjuta med luftgevär eller något (det säger väl en del om hur van jag är vid skjutvapen). Maken trodde det var något inifrån huset och började fråga om jag hade några hushållsmaskiner på.
Det var inte ett luftgevär och det var inte diskmaskinen eller tvättmaskinen. Det var en av makens leksaker.
Grållens däck har varit utslitet ett bra tag och maken har bundit en svart rem runt det för att kunna pumpa upp innerslangen för att kunna flytta på traktorn för att kunna få ut studsmattan ur det lider där den stått över vintern. Med det tryck som han pumpat upp slangen till och inget däck som kunde hålla emot, sprängdes slangen. Tänk att det kunde låta så mycket!
söndag 17 juni 2012
Vad vi är
Vi är inte annat än en vandrade bakterihärd. Varje människa bär på hundra biljoner bakterier. Det kan finnas minst ett tusental olika bakterier i en frisk människas kropp. Tillsammans väger de runt två kilo (!).
Min barndoms gamla fobi, bakterieskräcken, poppar för ett ögonblick upp igen. Jag tänker detta enda, urrrk.
Men vi behöver ju bakterierna, utan dem skulle vi drabbas av sjukdomar. Bakteriegenerna bryter ner kolhydrater, fett och proteiner, de bildar vitaminer och ämnen som ställer in vårt immunförsvar. De skyddar mot farliga mikroorganismer.
DN
Min barndoms gamla fobi, bakterieskräcken, poppar för ett ögonblick upp igen. Jag tänker detta enda, urrrk.
Men vi behöver ju bakterierna, utan dem skulle vi drabbas av sjukdomar. Bakteriegenerna bryter ner kolhydrater, fett och proteiner, de bildar vitaminer och ämnen som ställer in vårt immunförsvar. De skyddar mot farliga mikroorganismer.
DN
torsdag 14 juni 2012
Niko, Sven-Olof, Charlie eller Tomas
Jag har speeddejtat de senaste dagarna. Det börjar bli dags att byta ut följeslagaren, tycker jag. Min gamla Ville är för törstig och stor och lite sliten, jag behöver inte honom längre. Det är ju ganska onödigt med allt utrymme. Nej, lite mer muskler och lite tajtare i formerna, det vill jag ha.
Frågan är bara, ska jag vara sådär miljömedveten som jag gärna vill ge sken av att vara? Ska jag i så fall satsa på Charlie eller Tomas? Men Charlie hoppade alldeles för mycket när jag rörde vid spaken, det blev som att köra rallybil på ett nöjesfält.
- Man vänjer sig, sa Charlies promotor.
Jo tjena.
Kalla mig retro, men Tomas variant av instrumentbräda gillade jag inte. Att se hastighet och hur elmotorn jobbade, med en genomskärning av bilen (!), med små gröna siffror i vindrutan var otroligt enerverande. Jag vill ha en vanlig hastighetsmätare och varvtalsmätare vid ratten, ingen annanstans.
Både Charlie och Tomas går bort. Helt och hållet. Att de drar så lite som 0,4 milen är förstås lockande, men jag ska ju gilla att köra också. Jag har ingen lust att riskera hjärnblödning av ilska.
Ett annat av mina kriterier just nu är fyrhjulsdrift. På min ö är flertalet vägar, smala, grusade och hur hala som helst vintertid. Tyvärr går det inte att förena miljöbil med fyrhjulsdrift. Det miljömässiga får man i så fall genom att inte köra bil alls.
Niko är en fyrhjulsdriven stark, tuff och snygg bil. Jag blev förtjust direkt. Men så är den dieseldriven och så sent som igår rapporterade DN om att WHO nu anser att diesel bör uppgraderas till att vara ett cancerframkallande ämne, i stället för att ev vara det. Dessutom vet man inte om dieseln kommer klara framtida krav om minskade partikelutsläpp. En annan nackdel är att Niko är dyr i inköp.
Sven-Olof är billig, lite som en Niko Light. Han vill ha bensin, drar lite drygt hälften av vad min gamle Ville drar. Ganska pigg, bra lastutrymme, jag måste ju få plats med 15-kilossäckar med hundmat utan att behöva stuva och stuva om. Det är en klar fördel om jag kan fälla ner ett baksäte för att få plats med skidor inne i bilen, utan att behöva packa i en takbox. Bra när tioåringen och jag "bara" ska till lilla skidbacken på grannön.
Det snurrar, vad är viktigast? Vad vill jag ha? Vad har jag råd med? (Niko är dyr). Klarar jag mig trots allt med framhjulsdrift, som jag haft i alla år? Jag bläddrar i alla broschyrer och funderar så det blir nästan som rundgång i skallen på mig.
Inte blir det så mycket lättare alltid av bilförsäljare. Någon är för trött, seeeeeg, ointresserad. Någon annan börjar alldeles för snabbt fråga om vi har en affär på gång.
Jag vill ha precis lagom säljsnack, jag vill veta hästkrafter, driftskostnader, fördelar, nackdelar, jag vill se lastutrymme. Jag vill inte ha dragkrok för att det kan vara bra att ha. Jag vill inte ha extra tuffa lättmetallfälgar, standardvarianten duger utmärkt.
Framför allt vill jag slippa tugg om att "kvinnor gillar det här". Jag är en kvinna, men när jag går in i en bilhall är jag en potentiell bilköpare, med nästan 35 års erfarenhet av bilkörning. Dessförinnan körde jag traktor i flera år, så sammanlagt har jag varit på vägarna i 40 år. Det är längre än många bilförsäljare har levt.
Nu påminns jag om den bilskollärare jag hade sent 70-tal. Vi var några elever, tre killar och två tjejer, som skulle ha en "teknik"-lektion, dvs vi skulle gå igenom hur man byter däck om man får punktering, hur man kollar oljan osv. Så ställde läraren den klassiska frågan:
- Vad är bra att ha med sig i reserv i bilen?
Vi föreslog reservdunk med bensin, extra batterier till ficklampan om något händer när det är mörkt, extra säkringar och lite sådant. Inget av våra förslag var det rätta, eller det som läraren ansåg vara det rätta svaret.
Till slut kunde han inte hålla sig, utan kläckte ur sig:
- Ett par extra nylonstrumpor ska man ha med sig om fläktremmen går av. Tänk på det tjejer, ni har en fördel där.
Vi två urbota jeanstjejer tittade på varandra och utbrast unisont:
- Är det inte bättre att ha en extra fläktrem då?
diesel
Frågan är bara, ska jag vara sådär miljömedveten som jag gärna vill ge sken av att vara? Ska jag i så fall satsa på Charlie eller Tomas? Men Charlie hoppade alldeles för mycket när jag rörde vid spaken, det blev som att köra rallybil på ett nöjesfält.
- Man vänjer sig, sa Charlies promotor.
Jo tjena.
Kalla mig retro, men Tomas variant av instrumentbräda gillade jag inte. Att se hastighet och hur elmotorn jobbade, med en genomskärning av bilen (!), med små gröna siffror i vindrutan var otroligt enerverande. Jag vill ha en vanlig hastighetsmätare och varvtalsmätare vid ratten, ingen annanstans.
Både Charlie och Tomas går bort. Helt och hållet. Att de drar så lite som 0,4 milen är förstås lockande, men jag ska ju gilla att köra också. Jag har ingen lust att riskera hjärnblödning av ilska.
Ett annat av mina kriterier just nu är fyrhjulsdrift. På min ö är flertalet vägar, smala, grusade och hur hala som helst vintertid. Tyvärr går det inte att förena miljöbil med fyrhjulsdrift. Det miljömässiga får man i så fall genom att inte köra bil alls.
Niko är en fyrhjulsdriven stark, tuff och snygg bil. Jag blev förtjust direkt. Men så är den dieseldriven och så sent som igår rapporterade DN om att WHO nu anser att diesel bör uppgraderas till att vara ett cancerframkallande ämne, i stället för att ev vara det. Dessutom vet man inte om dieseln kommer klara framtida krav om minskade partikelutsläpp. En annan nackdel är att Niko är dyr i inköp.
Sven-Olof är billig, lite som en Niko Light. Han vill ha bensin, drar lite drygt hälften av vad min gamle Ville drar. Ganska pigg, bra lastutrymme, jag måste ju få plats med 15-kilossäckar med hundmat utan att behöva stuva och stuva om. Det är en klar fördel om jag kan fälla ner ett baksäte för att få plats med skidor inne i bilen, utan att behöva packa i en takbox. Bra när tioåringen och jag "bara" ska till lilla skidbacken på grannön.
Det snurrar, vad är viktigast? Vad vill jag ha? Vad har jag råd med? (Niko är dyr). Klarar jag mig trots allt med framhjulsdrift, som jag haft i alla år? Jag bläddrar i alla broschyrer och funderar så det blir nästan som rundgång i skallen på mig.
Inte blir det så mycket lättare alltid av bilförsäljare. Någon är för trött, seeeeeg, ointresserad. Någon annan börjar alldeles för snabbt fråga om vi har en affär på gång.
Jag vill ha precis lagom säljsnack, jag vill veta hästkrafter, driftskostnader, fördelar, nackdelar, jag vill se lastutrymme. Jag vill inte ha dragkrok för att det kan vara bra att ha. Jag vill inte ha extra tuffa lättmetallfälgar, standardvarianten duger utmärkt.
Framför allt vill jag slippa tugg om att "kvinnor gillar det här". Jag är en kvinna, men när jag går in i en bilhall är jag en potentiell bilköpare, med nästan 35 års erfarenhet av bilkörning. Dessförinnan körde jag traktor i flera år, så sammanlagt har jag varit på vägarna i 40 år. Det är längre än många bilförsäljare har levt.
Nu påminns jag om den bilskollärare jag hade sent 70-tal. Vi var några elever, tre killar och två tjejer, som skulle ha en "teknik"-lektion, dvs vi skulle gå igenom hur man byter däck om man får punktering, hur man kollar oljan osv. Så ställde läraren den klassiska frågan:
- Vad är bra att ha med sig i reserv i bilen?
Vi föreslog reservdunk med bensin, extra batterier till ficklampan om något händer när det är mörkt, extra säkringar och lite sådant. Inget av våra förslag var det rätta, eller det som läraren ansåg vara det rätta svaret.
Till slut kunde han inte hålla sig, utan kläckte ur sig:
- Ett par extra nylonstrumpor ska man ha med sig om fläktremmen går av. Tänk på det tjejer, ni har en fördel där.
Vi två urbota jeanstjejer tittade på varandra och utbrast unisont:
- Är det inte bättre att ha en extra fläktrem då?
diesel
tisdag 12 juni 2012
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé
"Man kan knappast påstå att Paul Néons försvinnande väckte någon större uppståndelse, vare sig i kantonen Le Biot där han tycktes ha slagit sig ner för gott, eller i den lilla magra byn Les Crets vars sista hus han bebodde."
Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).
Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.
Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.
Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.
Jag är svag för bra inledningsmeningar. Det här är en sådan. (Vän av ordning kanske dock ser att jag inte skrivit ut ett diakritiskt tecken i bynamnet, men jag förstår inte hur man skriver ett cirkumflex på mitt tangentbord, trots att jag prövat en massa olika varianter, alt+ctrl, altgr, altgr+ctrl osv. Nog om detta).
Nästa kapitel handlar om Anne-Marie Montbrun som kör av vägen och det tredje handlar om Armel som plötsligt ändrar sina morgonrutiner. Mycket förvirrande till en början, att byta perspektiv så där, men snart
fångas man av historien. Ett "jag" dyker upp så småningom, men vem detta "jag" är får man reda på på de allra sista sidorna.
Två litteraturälskare, Francesca och Ivan, möts. De börjar diskutera situationen för den goda litteraturen och kommer fram till, efter många och långa diskussioner att de ska starta en kvalitetsbokhandel, "Au Bon Roman", utan bästsäljare, utan skräp. Där ska bara finnas sådant som står sig. Till sin hjälp knyter de åtta lektörer som får i uppdrag att välja ut 600 titlar vardera till bokhandeln. Lektörerna vet inte om varandras existens, annat än att det finns flera stycken.
Bokhandeln blir en succé. Den uppmärksammas i media, försäljningen stiger, man startar en nätbokhandel. En vänförening startar. Många stamkunder förblir stående mellan hyllorna med en ny favoritbok, glömska av tid och rum. Om det blir kö till kassan, blir ingen irriterad eller stressad, utan då passar kunderna på att diskutera sina fynd med varandra.
Det här retar gallfeber på någon eller några. Lektörerna, Francesca och Ivan befinner sig i fara. De har utmanat starka krafter, som ser litteratur som en handelsvara likvärdig med andra varor.
"Drömbokhandeln" av Laurence Cossé är översatt av Marianne Öjerskog och utgiven av Sekwa förlag. Den finns i din bokhandel nu.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)