Några saker är helt obegripliga för mig så här när det är mörkt många timmar per dygn.
- Varför går folk omkring utan reflexer? Man syns inte när man går från busshållplatsen längs med vägrenen (på en väg där hastighetsgränsen är 70 och många håller 80-90). Man syns inte även om det "bara" är skymning. Man syns inte heller alltid i stan, där det finns gatubelysning.
Men det är klart, att ha reflex är ju lite töntigt, och ingen tonåring vill vara töntig. Eller nördig eller fett o-cool.
- Varför släpper föräldrar iväg sin tonåring på hans/hennes moped, där framlyktan är trasig? Igår mötte jag en mopedist i mörkret. Hen syntes bara som en skugga, trots att det just där fanns gatlyktor. Spooky.
fredag 26 oktober 2012
måndag 22 oktober 2012
Augustpriset
Nu är det offentliggjort, vilka böcker som är nominerade till årets Augustpris.
I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).
"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.
"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!
"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.
"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.
"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".
I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson
"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall
"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum
"Elin under havet", Sofia Malmberg
"Jag är världen" av Mårten Melin
"ABC å allt om det" av Nina Umaja
I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:
"Det enda könet" av Katrine Kielos
"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson
"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg
"Den amerikanska högern". Martin Gelin
"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz
"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen
Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:
I klassen "Årets svenska skönlitterära bok" finns:
"En storm kom från paradiset" av Johannes Anyuru. Den ligger i min "att-läsa-hög" (som bara växer hela tiden).
"Ingenbarnsland" av Eija Hetekivi Olsson. Jag njöt av författarens formsäkra språk när jag läste hennes bok i vintras.
"Sång till den storm som ska komma" av Peter Fröberg Idling. Som jag tjatat om denna roman. Om du inte har läst den än, gör det!
"Springa med åror" av Cilla Naumann. Ska lånas/köpas och läsas.
"Ett kort uppehåll på vägen till Auschwitz" av Göran Rosenberg. Samma här, ska lånas/köpas och läsas.
"Medealand och andra pjäser" av Sara Stridsberg. Inte för jag läser dramatik särskilt ofta (faktiskt aldrig, inte sedan gymnasiet) så har jag ett gott öga till Stridsberg sedan jag slukade "Drömfakulteten".
I klassen "Årets svenska barn- och ungdomsbok" finns följande:
"Only väg is up" av Emmy Abrahamson
"Jag blundar och önskar mig något" av Moa-LinaCroall
"Jag älskar Manne", av Pija Lindenbaum
"Elin under havet", Sofia Malmberg
"Jag är världen" av Mårten Melin
"ABC å allt om det" av Nina Umaja
I "Årets svenska fackbok" är dessa nominerade:
"Det enda könet" av Katrine Kielos
"Ur regnskogens skugga" av Daniel Rolander, James Dobreff, Helene Schmitz, Arne Jönsson
"Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg", Ingrid Carlberg
"Den amerikanska högern". Martin Gelin
"Jag är Zlatan Ibrahimovic", Zlatan Ibrahimović och David Lagercrantz
"Sanningens vägar – Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen
Till Lilla Augustpriset är följande nominerade:
Erik Hultin, Billdal, nominerad för två bidrag
Ulrika Nettelblad, Umeå
Elin Stenlöv, Västerås
Maja Tinnevall, Vikbolandet
Anna Hogland, Halmstad
Röstningen sker på nätet: Posten.se
26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.
Augustpriset
Ulrika Nettelblad, Umeå
Elin Stenlöv, Västerås
Maja Tinnevall, Vikbolandet
Anna Hogland, Halmstad
Röstningen sker på nätet: Posten.se
26 november får vi veta vilka som vunnit i respektive klass.
Augustpriset
torsdag 18 oktober 2012
Höga hästar
Sådana där för snorkfröknar, alltså.
Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.
Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.
Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?
Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.
Snorkfröken är mitt andra namn.
I alla fall ibland.
Igår satt jag som jag brukar på onsdagskvällar på ortens bibliotek och läste medan tioåringen var på sin tvåtimmarsträning. Jag har hittat några böcker jag vill låna och lyckas dessutom komma ihåg att jag ska fråga om en äldre ungdomsbok som jag vet ska finnas i bokmagasinet. Bibliotekarien går iväg för att hämta den.
Under tiden ser jag ett litet anslag om kommande novelluppläsningar och att man är välkommen att lämna förslag på bra noveller.
Jag tar förstås tillfället i akt och föreslår någonting ur samlingen "Båten" av Nam Le, en bok jag sträckläste häromåret (sällan man gör det med noveller). Bibliotekarien skriver upp titel och författarnamn och vill ha även mitt namn och mobilnummer, vilket jag ger henne.
- Så att den ansvariga kan kontakta dig om det behövs, säger hon och fryner lite på sin näsa. Hon lyckas med konststycket att se ner på mig, fast jag står upp och hon sitter. Som om hon absolut inte kan tro att en vanlig låntagare kan ha något att komma med.
Jag får då god lust att säga att jag vet vem som är programansvarig, att vi arbetat tillsammans under några somrar och att jag dessutom varit ytterligare en annan medarbetares (tidigare kollega till bibliotekarien igår, alltså) närmaste chef i en annan kommun, men så besinnar jag mig.
Jag inser något om mig själv mitt i allt. Jag tog faktiskt illa upp av bibliotekariens minspel igår. Hur ofta har jag inte själv, i liknande situationer, sett lika nedlåtande ut mot "vanliga låntagare"? Hur ofta har jag inte själv varit överlägsen mot dem som kommit för att fråga och tipsa om böcker och tidskrifter?
Jag misstänker att jag satt mig själv på min höga häst en och annan gång, varit bildningshögfärdig och alltid vetat bäst.
Snorkfröken är mitt andra namn.
I alla fall ibland.
torsdag 11 oktober 2012
Nobelpris och flickor
Idag tillkännagavs det att Mo Yan från Kina fått årets Nobelpris i litteratur. Nej, jag har inte läst något av honom, det ska bli spännande. Tre av hans böcker finns översatta till svenska och utgivna av förlaget Tranan.
För mig är Nobelpriset mycket av en påminnelse om fantastiska författare och litteraturer som jag i den vanliga vardagen glömmer bort.
Jag hade förstås hoppats på att Alice Munro skulle få det, men än är det inte försent. Hon är lite av en av mina husgudar när det gäller noveller. Och så kommer hon från Kanada.
Kanada som litteraturland glöms ibland bort, eller så blandar man ihop kanadensiska författare med amerikanska. Rätt lätt gjort, det är samma språk och i mycket likartad kultur. Samtidigt är det som att blanda ihop irländska och säg, engelska författare. Eller som att blanda ihop österrikiska författare med tyska.
Ja, jag behöver nog inte fortsätta.
---
Men vad har Nobelpris och Munro eller Mo Yan med flickor att göra? Tja, kanske just inget särskilt. Men idag är det den internationella flickdagen, vilket betyder att vi ska skänka unga flickor som Malala Yousafzai i Pakistan en tanke. Hon blev skjuten i hals och huvud av talibaner för att hon för ett par år sedan när hon var elva år skrev om att även flickor ska ha rätt att gå i skola.
Vi kan göra mer än så. Till exempel genom att sms "Flicka" till 72910 och därigenom skänka 50 kronor till Plans arbete för utsatta flickor.
Plan
DN
Nobelpriset
För mig är Nobelpriset mycket av en påminnelse om fantastiska författare och litteraturer som jag i den vanliga vardagen glömmer bort.
Jag hade förstås hoppats på att Alice Munro skulle få det, men än är det inte försent. Hon är lite av en av mina husgudar när det gäller noveller. Och så kommer hon från Kanada.
Kanada som litteraturland glöms ibland bort, eller så blandar man ihop kanadensiska författare med amerikanska. Rätt lätt gjort, det är samma språk och i mycket likartad kultur. Samtidigt är det som att blanda ihop irländska och säg, engelska författare. Eller som att blanda ihop österrikiska författare med tyska.
Ja, jag behöver nog inte fortsätta.
---
Men vad har Nobelpris och Munro eller Mo Yan med flickor att göra? Tja, kanske just inget särskilt. Men idag är det den internationella flickdagen, vilket betyder att vi ska skänka unga flickor som Malala Yousafzai i Pakistan en tanke. Hon blev skjuten i hals och huvud av talibaner för att hon för ett par år sedan när hon var elva år skrev om att även flickor ska ha rätt att gå i skola.
Vi kan göra mer än så. Till exempel genom att sms "Flicka" till 72910 och därigenom skänka 50 kronor till Plans arbete för utsatta flickor.
Plan
DN
Nobelpriset
onsdag 10 oktober 2012
Isolering
Isolerar mig så gott det går från omvärlden. Börjar få ångestkänslor och vill ha allt överstökat. Inlämning senast måndag.
Puh!
De femtio sidorna från i torsdags har ändå ökat till (igår) runt sextio sidor, och då har jag ändå rensat bort några sidor. Samma kapitel hade råkat hamna på två ställen, nämligen. Har också rensat en del andra underligheter, trots att vi rekommenderats att inte ge oss in i redigeringsarbetet redan nu.
Har några idéer som kan komma med. Letar fakta här och där och på nätet, vad gjorde man utan det egentligen? Min historia utspelar sig inte precis på grannön, utan internet hade jag stått mig slätt.
Mina figurer börjar ta sig ton, häromdagen var det en av dem som reagerade på ett sätt jag aldrig hade kunnat förutse och i morse började en annan att dra mig i armen för att peka på något han absolut vill ha med i ett av sina kapitel. I torsdags ville ytterligare en att jag skulle skriva om hans kärlek.
Jag prövar deras förslag noga, "hör ni, är ni trovärdiga nu då, kan jag lita på att ni verkligen skulle göra så här?"
Jadå, säger de unisont. Fast de inte alls känner varandra och aldrig kommer att träffas heller är de rörande överens.
Jag trivs i deras sällskap, med alla deras brister och tillkortakommanden.
Dags att gå ner och göra lite kaffe och så börja dagens produktion. Ångesten och skrivkrampen har släppt en aning.
För stunden.
Puh!
De femtio sidorna från i torsdags har ändå ökat till (igår) runt sextio sidor, och då har jag ändå rensat bort några sidor. Samma kapitel hade råkat hamna på två ställen, nämligen. Har också rensat en del andra underligheter, trots att vi rekommenderats att inte ge oss in i redigeringsarbetet redan nu.
Har några idéer som kan komma med. Letar fakta här och där och på nätet, vad gjorde man utan det egentligen? Min historia utspelar sig inte precis på grannön, utan internet hade jag stått mig slätt.
Mina figurer börjar ta sig ton, häromdagen var det en av dem som reagerade på ett sätt jag aldrig hade kunnat förutse och i morse började en annan att dra mig i armen för att peka på något han absolut vill ha med i ett av sina kapitel. I torsdags ville ytterligare en att jag skulle skriva om hans kärlek.
Jag prövar deras förslag noga, "hör ni, är ni trovärdiga nu då, kan jag lita på att ni verkligen skulle göra så här?"
Jadå, säger de unisont. Fast de inte alls känner varandra och aldrig kommer att träffas heller är de rörande överens.
Jag trivs i deras sällskap, med alla deras brister och tillkortakommanden.
Dags att gå ner och göra lite kaffe och så börja dagens produktion. Ångesten och skrivkrampen har släppt en aning.
För stunden.
torsdag 4 oktober 2012
Rapport från en värklighet
Nej, jag har väl inte särskilt ont någonstans, varken i kroppen eller i min sotsvarta själ. Eller, tja, kanske lite, om jag riktigt känner efter, så är jag rätt öm i axlarna och jag har några muskelknutor i övre delen av ryggen.
Men det är inte det som är dagens "värklighet".
Jag har tjatat om det tidigare, att jag går en kurs alltså. Rättare sagt (skrivet) jag går två, en nätbaserad distanskurs vid ett av våra universitet, och så en irl-kurs i samma ämne.
Ämnet är kreativt skrivande. Det gäller att ha flow. I januari ska jag, jag ska, ha ett råmanus om minst 200 sidor klart. Nu är det i början av oktober och jag har till dags dato fått ihop runt 50 sidor, varav åtminstone tio-tjugo sidor är rent skräp. Där finns bihandlingar som jag inte vet om de ska vara med, då jag tycker att de sinkar själva huvudhistorien. Där finns scener som är så grovt tillyxade att jag rodnar när jag läser dem. Fast just det går ju att göra något åt, det är ju bara att skriva om och utveckla, det brukar jag inte ha så stora problem med.
Men mitt problem är att jag sitter med en fjärdedel av tänkt manus - och kommer inte på något mer att skriva om. Jo, jag har väl ett antal avsnitt/kapitel som ska skrivas, men de räcker inte till 150 sidor. Jag letar inspiration både här och där, läser liknande böcker, som utspelar sig under en kort tid, eller som byter perspektiv, eller som utspelar sig i landet jag skriver om. Jag lyssnar på musik från landet. Jag kollar i facklitteratur.
Men nej, skrivkrampen förlamar mig vissa dagar. Ändå vet jag ju att det enda som hjälper är att låta fingrarna gå över tangentbordet, ungefär som jag gör nu.
Jag försöker trösta mig med att i tisdags morse hade jag runt 30 sidor, jag har alltså fått ihop tjugo sidor på två och en halv dag. (Men då hade jag fortfarande ett helt gäng med uppslag).
Så funderar jag lite över min konstruktion. Ska det vara rent kronologiskt? Känns väl logiskt (hehe, lovar, det var helt oavsiktligt), men samtidigt kan det bli rörigt att hoppa hit och dit mellan mina fyra huvudpersoner, bara två av dem vistas på samma plats.
Eller ska jag skriva om en person i taget? Då hinner jag teckna den personen bättre, men det kan bli rörigt att gå fram och tillbaka i tiden.
Tacksam för tips är jag.
Nu tillbaka till mitt första lilla råmanus.
Men det är inte det som är dagens "värklighet".
Jag har tjatat om det tidigare, att jag går en kurs alltså. Rättare sagt (skrivet) jag går två, en nätbaserad distanskurs vid ett av våra universitet, och så en irl-kurs i samma ämne.
Ämnet är kreativt skrivande. Det gäller att ha flow. I januari ska jag, jag ska, ha ett råmanus om minst 200 sidor klart. Nu är det i början av oktober och jag har till dags dato fått ihop runt 50 sidor, varav åtminstone tio-tjugo sidor är rent skräp. Där finns bihandlingar som jag inte vet om de ska vara med, då jag tycker att de sinkar själva huvudhistorien. Där finns scener som är så grovt tillyxade att jag rodnar när jag läser dem. Fast just det går ju att göra något åt, det är ju bara att skriva om och utveckla, det brukar jag inte ha så stora problem med.
Men mitt problem är att jag sitter med en fjärdedel av tänkt manus - och kommer inte på något mer att skriva om. Jo, jag har väl ett antal avsnitt/kapitel som ska skrivas, men de räcker inte till 150 sidor. Jag letar inspiration både här och där, läser liknande böcker, som utspelar sig under en kort tid, eller som byter perspektiv, eller som utspelar sig i landet jag skriver om. Jag lyssnar på musik från landet. Jag kollar i facklitteratur.
Men nej, skrivkrampen förlamar mig vissa dagar. Ändå vet jag ju att det enda som hjälper är att låta fingrarna gå över tangentbordet, ungefär som jag gör nu.
Jag försöker trösta mig med att i tisdags morse hade jag runt 30 sidor, jag har alltså fått ihop tjugo sidor på två och en halv dag. (Men då hade jag fortfarande ett helt gäng med uppslag).
Så funderar jag lite över min konstruktion. Ska det vara rent kronologiskt? Känns väl logiskt (hehe, lovar, det var helt oavsiktligt), men samtidigt kan det bli rörigt att hoppa hit och dit mellan mina fyra huvudpersoner, bara två av dem vistas på samma plats.
Eller ska jag skriva om en person i taget? Då hinner jag teckna den personen bättre, men det kan bli rörigt att gå fram och tillbaka i tiden.
Tacksam för tips är jag.
Nu tillbaka till mitt första lilla råmanus.
måndag 1 oktober 2012
Heminredningsblogg
På en liten höjd ligger den fantastiska egenbyggda villan där ordning och reda alltid råder. Vid den välkomnande entrén möts man av både en stege, en skottkärra samt inte minst den yngsta familjemedlemmens bortglömda leksak, en så kalllad skateboard.
Att familjens husmor har gröna fingrar kan man se här. Växtligheten är onekligen imponerande.
Väl inne i huset inser man lätt att familjen är mycket aktiv, så i farten att man gärna hoppar ur skorna så de hamnar lite käckt här och var. Dörrmattan gör egna utflykter.
Klädkammare i hallen är en mycket praktisk idé. Familjen berättar länge och vältaligt om hur bra det är.
- Man får ju plats med precis allting, säger frun i huset med ett glatt leende och fortsätter:
- Tänk, var skulle vi annars ha basketbollar och brandsläckare?
Runt om i huset finns otaliga prov på all flödande kreativitet. Se bara på bokhyllan med snabbreferensbeståndet, här samlas den långdistansstuderande fruns alla "projekt". Egenskrivna alster varvas med läroböcker och material hon ska lämna respons på. Visst blir man sugen på att ta sig en närmare blick, men nej, det är förbjudet område än så länge.
Istället tassar vi ut i köket där frun har trevliga och charmiga arrangemang med sina samlingar av flytande tvål och tandkrämstuber på bänken. Där finns även en liten garnboll som familjens minsting tillverkat alldeles själv, när hon gick på den så kallade sexårsverksamheten. Ett litet minne, ack så ljuvligt.
I köket brukar frun ha sin "egna tid" med ett korsord och gårdagens tidning. Sprayflaskan är hennes lilla vapen mot alltför närgångna katter, som annars helst lägger sig på tidning och korsord. Frun är miljömedveten och källsorterar naturligtvis, vilket man kan utläsa av diverse kassar.
Miljömedvetenheten syns även i tvättstugan, där en synnerligen välutvecklad torkningslogistik utvecklats genom årens lopp. Familjen äger förvisso en torktumlare, men den tjänstgör mest som avställningsyta för mangeln.
- Den drar för mycket el, påstår frun i huset.
Mannen i huset säger sig vara färgblind, men det tror inte denna tidskrifts utsända reporter på. För inte kan det väl vara ren tur att han lyckats piffa upp ett annars så grått hörn med denna trevliga röda dammsugare. Den går dessutom i samklang med de röda stövlarna som kikar fram bakom hörnet.
Att familjens husmor har gröna fingrar kan man se här. Växtligheten är onekligen imponerande.
Väl inne i huset inser man lätt att familjen är mycket aktiv, så i farten att man gärna hoppar ur skorna så de hamnar lite käckt här och var. Dörrmattan gör egna utflykter.
Klädkammare i hallen är en mycket praktisk idé. Familjen berättar länge och vältaligt om hur bra det är.
- Man får ju plats med precis allting, säger frun i huset med ett glatt leende och fortsätter:
- Tänk, var skulle vi annars ha basketbollar och brandsläckare?
Runt om i huset finns otaliga prov på all flödande kreativitet. Se bara på bokhyllan med snabbreferensbeståndet, här samlas den långdistansstuderande fruns alla "projekt". Egenskrivna alster varvas med läroböcker och material hon ska lämna respons på. Visst blir man sugen på att ta sig en närmare blick, men nej, det är förbjudet område än så länge.
Istället tassar vi ut i köket där frun har trevliga och charmiga arrangemang med sina samlingar av flytande tvål och tandkrämstuber på bänken. Där finns även en liten garnboll som familjens minsting tillverkat alldeles själv, när hon gick på den så kallade sexårsverksamheten. Ett litet minne, ack så ljuvligt.
I köket brukar frun ha sin "egna tid" med ett korsord och gårdagens tidning. Sprayflaskan är hennes lilla vapen mot alltför närgångna katter, som annars helst lägger sig på tidning och korsord. Frun är miljömedveten och källsorterar naturligtvis, vilket man kan utläsa av diverse kassar.
Miljömedvetenheten syns även i tvättstugan, där en synnerligen välutvecklad torkningslogistik utvecklats genom årens lopp. Familjen äger förvisso en torktumlare, men den tjänstgör mest som avställningsyta för mangeln.
- Den drar för mycket el, påstår frun i huset.
Mannen i huset säger sig vara färgblind, men det tror inte denna tidskrifts utsända reporter på. För inte kan det väl vara ren tur att han lyckats piffa upp ett annars så grått hörn med denna trevliga röda dammsugare. Den går dessutom i samklang med de röda stövlarna som kikar fram bakom hörnet.
- Alltid redo, säger mannen som den scout han aldrig varit, och viftar med sin lilla röda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)