Skärtorsdag

Nänänä, det blir ingen resa till Blåkulla för mig. Måste kolla in vårt nya lamm som kom i morse :-)


Glad påsk på er.

Basket

Det var ju basket jag hade tänkt skriva om idag.
Nå.
I söndags spelade dottern två basketmatcher i H. Hennes lag, B/E, mötte ett lag från L och ett från T. De förlorade båda matcherna, men kämpade på och hängde inte läpp efteråt. Laget från L hade en spelare som var väldigt lång, ca 175 cm. Det är alltså flickor födda -02 jag pratar om, där de flesta fortfarande håller sig runt 150-155 cm.
Hur som helst.
L-lagets hela taktik gick ut på att passa den långa flickan som enkelt la i bollen i korgen. Hon gjorde sju mål på en minut. Våra flickor såg ut som orangea plastkoner i första perioden (de spelar sex perioder om fem minuter var).
Övriga spelare i L-laget var passopper till den långa, en och annan fick äran att skjuta mot mål, men i huvudsak hade de en stjärna, och resten var statister. Jag tyckte det var otroligt ensidigt. Hur kul är det för övriga spelare att sällan eller aldrig få chansen?
Mot slutet av matchen var den långa flickan rätt trött, hon var inte lika snabb längre - och framför allt, när våra tjejer passade låga bollar i knähöjd, nådde hon inte dem. Hon orkade inte böja sig ner. Är man lång har man en stor räckvidd, men det kan finnas vissa fördelar med att vara rätt kort också. Den kortaste i vårt B/E-lag är snabb och träffsäker, hon sätter de flesta av sina skott. Det är som att en del motståndare missbedömer henne.

I andra matchen var tjejerna lite mer jämnlånga. De kollade in varandra och kom överens om vem som skulle markera vem. Så långt allt gott. Men det dröjde inte länge förrän T-lagets coach började vråla på tjejerna, "Vem markerar 33:an? Vad gör du därborta då när hon är här?" och mer i den stilen. Några svordomar hördes inte, men nog låg de under ytan, tyckte jag. T-laget vann, men det såg inte ut som om spelarna hade så värst roligt. Coachen bara skrek och skrek och skrek på dem.
B/E-lagets båda coacher peppade under pauserna, ropade saker som "snygg passning", "xyz är fri", "upp med huvudet". Lite trevligare stuk.

Min inställning är att det ska vara roligt för ungarna att hålla på med en idrott. De ska utvecklas, känna laganda, vara justa mot varandra och släppa in varandra, känna att de behärskar mer och mer rent tekniskt och fysiskt. Man kan inte utgå ifrån att en tioåring som är för sin ålder helt suverän på sin sport automatiskt blir en världsstjärna i de sena tonåren eller tidiga tjugoåren.
Det kan lika gärna vara den där tioåringen som hafsar runt, är lite klantig men som älskar det hon/han håller på med och som fortsätter, som blir en stjärna.

Tyst vecka

Det är inte varje dag jag ställer mig och steker köttbullar och kokar pasta direkt på morgonen. Men det är inte varje dag som dottern ska på skolutflykt och behöver matsäck med sig heller. Hon var inte så pigg på det, "åh, bära en tung ryggsäck och åka buss och allt, nä, jag vill hellre ha en vanlig skoldag och gå på museum med familjen i stället."
Jag tror de får roligt. En bra guide brukar göra susen.

 

-------------

Snöboll rör sig långsamt, hon är tung och stor som, ja, som två tackor. Hoppas att hon bara har två lamm och att de överlever. Det kan inte vara många dagar kvar nu. Igår köpte vi en värmepanel som vi hängt upp ovanför lammkätten. Det blir fortfarande frysgrader i lagården om nätterna, och små nyfödda lamm har svårt att hålla kroppsvärmen.

Förra året fick hon tre, två levande och ett dödfött. Vi var inomhus och åt middag och märkte ingenting förrän en halvtimme efteråt. Snöboll var så duktig. Fast hon själv var bara ett år gammal då, visste hon precis hur hon skulle göra.
Instinkterna är starka.

Lite nervöst var det dock när vi upptäckte att det ena lammet, Flingan, hade ett snett ben, men med instruktioner från en fårvan granne, kunde vi sedan massera benet och linda det. Efter en vecka kunde Flingan stödja på benet som hon skulle.

------------

Idag ska jag få ihop ett par arbetsprover och söka en distanskurs på C-nivå. Tyvärr försvinner diverse distanskurser från högskolor och universitet allt eftersom, det blir tredje lärosätet för mig (inom kreativt skrivande. Allt som allt är jag uppe i sju stycken vid det här laget. Tycker jag om att lära mig saker, eller?).
A-kursen läste jag i Gävle, B-kursen i Luleå (B-kursen i Gävle försvann som distans) och nu ska jag söka till C-kursen i Växjö (C-kursen i Luleå försvinner som distans, kanske öht). Och så folkhögskolekursen som hittills är väldigt bra, jag vill fortsätta i höst på den också.

Mitt favorittidsfördriv

Det går långsamt framåt med mitt stora skrivprojekt, det har varit några veckor med svår ångest. "Äh, jag får inte ett ord ur mig, usch vad dåligt allt blir, kommer jag verkligen ro det här iland?" Jag fick ett tips från en skrivarvän, K, om att pausa med en novelltävling. Det är märkligt vad det kan lossna om man gör något annat en stund, skriver på ett helt annat sätt, leker med språket, har ett annat ämne ... plötsligt blir det väldigt roligt igen.

Vårdagjämning

Svårt att tro, när Sibirienkalla vindar viner över min ö. Usch och tvi vale. Jag gillar vintern, och vintersporter, men nu räcker det. Maken eldar i kakelugnen, dottern sveper in sig i någon av alla sina plädar och jag sitter här på mitt svala kontor med torgvantar och fleecetröja.
Men snart sätter vi igång och gör i ordning här, så det ser snyggt och trivsamt ut och kollar skorstenen så jag vågar elda i kamin och vedspis. Känns ju rätt bakvänt att ha en arbetsplats utan komfortvärme, som det så där halvtekniskt heter.
När värmen väl kommer, blir det mycket att göra. Hallonskogen ska rensas (mm, det räcker inte att kalla det för hallonland, raderna med hallonbuskar är oändliga, särskilt när de ska rensas), alla lammen kommer väl på samma gång, skräp och strunt ska eldas upp ... och så småningom ska jag väl ta itu med fönsterkittningen som jag skjutit upp alldeles för länge nu.

Snart dags igen

Vi vet inte om alla tackor är dräktiga, det är svårt att se på Greta om hon bär på lamm eller ej. Men Snöboll är det, helt klart, och jag tror att hennes döttrar Flingan och Mimmi är det också. Den skygga Socker kan vara dräktig.
Sockers mamma Teddy var maken tvungen att ta bort när jag var bortrest. Hon hade fått något slags bakterieinfektion och kunde ha smittat ner alla fåren. Veterinären tittade på dem allihop och tyckte annars att de verkade må bra. De är nyfikna och kommer fram och tigger knäckebröd så fort man närmar sig deras vinterhägn.
Nappe (eg Napoleon, men han var så mesig i början, det namnet passade inte då) har blivit som en annan bagge de senaste två veckorna. Kanske känner han att han måste skydda sin lilla hjord, eller så har han bara blivit vuxen. Jag vänder inte ryggen till längre, jag vill hålla koll på honom så jag inte åker på en riktig tjongablängare. Han är först framme vid dörren när jag går in till dem och börjar hoppa jämfota och krumbuktar sig och visar minsann hur stor och stark och skräckinjagande han är.

Snabbt börjar jag klia honom under hakan, så jag kan gå fram till luckan och släppa ut alla fårskallar. De får sin frukost utomhus, där finns också mineralburken. Något måste man locka dem med, så de inte stannar inne hela dagarna. När det är vindstilla och sol tycker de om att ligga och idissla i snön.

Glad nouruz på er!



Lästips

Vad brukar du och din partner prata om vid frukostbordet? Pratar ni alls? Eller det kanske är mest "hrmpf" och "mmm" mellan teklunkarna och flingfrasandet?

Hos oss är det blandat. Ibland är det tyst, med bara radions P2 på i bakgrunden, någon annanstans i huset hörs någon glammig barnkanal som visar en fett cool serie för preteens (= för tjejer i 10-11-årsåldern).
Andra gånger frågar maken om rätt djupa saker, som till exempel om jag har sett hans bilnycklar, eller om jag passerar en brevlåda under dagen och kan jag komma ihåg att posta några (ofrankerade, de är alltid ofrankerade) brev som måste vara hos mottagaren dagen därpå.
Åter andra morgnar är det på ett annat sätt.

Jag har precis läst ut Caitlin Morans bok "Konsten att vara kvinna". Ja, jag vet att jag är lite sen, det är ju så. Jag läser nästan aldrig böcker när alla andra läser dem och pratar om dem, jag läser inneböckerna "sedan", när jag har tid, lust, själ och hjärta för dem. Nu var det tid för Morans bok.
Som jag har fnittrat och fnissat och gapskrattat. Jag har gjort hundöron överallt (det är MIN bok, jag gör som jag vill med den - men att stryka under i den, nej aldrig). Moran blandar högt och lågt, hon diskuterar p-rullar, strippklubbar, ansiktslyft, löner, aborter ... jag skulle faktiskt kunna citera hela boken. Men det slipper ni.
Måste bara saxa lite här:

"Jag ska lägga korten på bordet här och nu: jag gillar stora trosor. Den stridbara feminismen behöver stora trosor. Rejäla. Just nu har jag på ett par som kunde ha använts som brandfilt att släcka den stora branden i London 1666 med, när som helst under de två första dygnen. De når från lårvecket och upp till naveln och kan smidigt vecklas ut till en liten sommarstuga att vila upp sig i på helgerna. Om jag nånsin får för mig att kandidera till parlamentet blir det med kampanjen "Rejäla underbyxor åt alla kvinnor".

Detta stycke - och lite till - läste jag för maken i morse. Stackarn satte i halsen och sprutade varmt kaffe genom näsan.
När han hämtat sig kontrade han med att läsa högt ur Johan Hedenbergs bok "Lill-Tarzan och jag". Han förlorade, den läste jag i höstas.

Tevekväll

På söndagskvällar belönas vi med en mängd bra program, vi som annars försmäktar under till exempel fredagskvällarna. För vem tycker verkligen, helt sanningsenligt, att det program som ersatt "På spåret" klockan tjugo på fredagarna är bra? Gapigt, fånigt och jag tar fram stora skämskudden när folk inte kan placera Hallsberg rätt på kartan. Eller Vimmerby.
(Det är så mycket jag sett, det blir inte mer.)
Sådana kvällar är det skönt att ha en inspelad film, eller en hyrdvd, eller ännu hellre, en spännande bok som man bara måste läsa ut.

Igår var det äntligen dags för säsongspremiär för "Mästarnas mästare". Sport som underhållning, älskar det. Sport är ju alltid underhållning - och på dödligt allvar. Det märktes inte så mycket igår, men snart taggar nog deltagarna till, det har vi sett tidigare säsonger.
Men jag gillar inte att deltagarna är uppdelade i två lag, det blir faktiskt tjatigt med samma tävlingar i två omgångar, och de underliga konstellationer som växte fram de första säsongerna är borta. Kanske är det det som Svt vill, att det ska vara lite trevligare, inte så många svarta rubriker om antagonister som blir förbannade på varandra (Sjöberg/Holm, eller Sjöberg/Gustafsson). Eller så är det lättare att få med folk när de inte är borta så länge. Eller så är det billigare. (Fast om det är skälet så tycker jag nog att Svt kan lägga ner alla dessa oändliga delfinaler till Melodifestivalen. Jag storknar.)

Funderar på om jag hade någon favorit igår. Lite tidigt att säga, men eftersom friidrott är en av "mina" sporter, så är Malin Ewerlöf Krepp den jag hejar på. Dessutom sticker hon ut som person också. Hon tar för sig, törs, är inte rädd.
Att ha med två kvinnliga skidskyttar i samma lag är konstigt tycker jag. Att Ekholm är rätt blek (extremt blyg?) märks bredvid Forsberg, som är en naturbegåvning framför kameran. Hur har Svt tänkt där?
Trion Corneliusson/Mogren/Johansson märkte jag inte så mycket av, fast det var Johanssons specialkväll. Kom igen, gubbs, sätt lite färg ni också.

Samtidigt som mästarmötet visas "Babel" ett måsteprogram. Bra att det går att spela in, och om man glömmer det, att svt.play finns. P O Enquist är en favoritförfattare och när jag hör honom tala, vill jag läsa de böcker av honom som jag ännu inte hunnit med - och läsa om dem jag redan läst. Så är det.

Och så gillar jag Jonas Hassan Khemiris praktikantuppdrag. Igår var han i en kyrka och höll en predikan om Mammon. Hans åhörare satt blick stilla. Gillade de vad han sa? Eller var det för farligt? Svårt att säga, hade gärna tjuvlyssnat på damerna och herrarna efteråt.

Ännu ett måsteprogram är "The big C" som visas så sent på kvällen att jag inte är människa att se det när det går. Det har blivit en av mina måndagsritualer. Förmiddagskaffe och tjugofem minuter skruvad underhållning om cancer.
Underhållning. Om cancer. Hur är det roligt? Dialogerna, trovärdiga gestaltningar hos skådespelarna, tunga ämnen som tas upp ...
... jo, det är roligt, utan att det blir snaskigt. Jag gråter också åt det som händer.

Då man kan bli vääääldigt trött - och förbannad

Förra fredagen var det internationella kvinnodagen. Idag känns det som om den aldrig varit.
Via ett annat socialt medium hittade jag detta inlägg. OBS! Varning för rent för jävliga bilder.
sunkig reklam

Jag tillhör inte den primära målgruppen för dessa varor, jag äger inte ett endaste par Jimmy Choo-skor och inte ett enda plagg av Versace. Det lär ju knappast märkas i försäljningsstatistiken om jag bojkottar, men om vi är flera så kanske det märks.

Så går jag in på en av mina favoritsajter, genusfolket.se

Där kan jag idag läsa om ett uppmärksammat våldtäktsmål i USA.
Kliar det inte nu? Är det inte som att bildreklamens normaliserande av övergrepp mot kvinnor påverkar oss, så att det blir liksom lite, tja, sådär helt okej att en sextonåring som druckit sig medvetslös, blir våldtagen, pissad på - och fotograferad och filmad under övergreppet. Och ingen runt omkring reagerar, ingen försöker stoppa det. För hon var ju ändå så sloppy, a real whore.

Jag citerar artikeln i Genusfolket:

"På vilket sätt har vi, vuxenvärlden, skapat en kultur där samtycke är i absolut centrum varje gång vi pratar om sex? Är det kanske snarare så att vi istället har skapat en kultur som trivialiserar övergrepp, skuldbelägger offren (för att ha druckit för mycket/betett sig sexuellt utmanande/inte sagt nej tillräckligt tydligt), överdriver hur många tjejer som ljuger om våldtäkt, och lurar i unga män att det ligger i deras ”gener” att vara aggressiva i jakt på sex (boys will be boys)."

Detta övergrepp har blivit en kul grej, ett skämt, "det gjorde väl inte så mycket, hon märkte ju inget ändå". Dessutom sa flickan aldrig ett klart och tydligt "nej".

Jag blir arg och ledsen och förbannad.